Kaffemosterns gratis goda råd

Hur många gånger har jag inte fått insändare med just den rubriken! Tänk att det är så allmänt förekommande att inte komma överens med och kunna fördra sin makes eller makas mamma. Har du någonsin funderat på om det är så att du även gör henne galen? Det behöver inte alls vara så, hon kan mycket väl vara totalt ovetande om ditt ogillande och din irritation. Det vore väl isåfall synd och framför allt förfärligt onödigt. Nu framgår det inte säkert av ditt brev, men jag tolkar det som att du ännu inte konfronterat svärmor direkt, knappt ens nämnt hur du känner för din make. Jag tror bestämt att första steget är att både prata med maken och med hans mor. Inte nödvändigtvis samtidigt dock. Börja med maken, han bör känna sin mor väl nog att kunna ge dig något råd och vägledning hur du bäst går vidare. Säkert är i alla fall att inget blir bättre av att förtigas och ältas bara i ditt eget sinne. Det förmörkar tillvaron och skjuter bara en god framtida relation ytterligare en tid framåt. Ta n...

Äktenskap med kan jag tänka, det brukar komma som en naturlig följd av åtminstone de flesta förlovningar. Grattis till denna knoppande kärlek, den ljusgröna som känns så ljuvligt ung och frisk, så ny. Det är förstås svårt att avgöra helt säkert bara genom dina till mig skrivna ord, men det förefaller mig som den unge mannen i fråga är god, klok och insiktsfull. Alltså finns inte mycket att tveka på anser jag. Somliga kommer att säga att sin kärlek måste man jobba med, hålla den aktivt vid liv så att säga. Jag vet inte om det är sant, jag har själv aldrig erfarit att det behövts. Den kärlek jag fann för en herrans massa år sedan har inte behövt annan gödning än livet själv. Visst har det funnits perioder i livet, när så mycket var i uppbyggnad, barn, företag, yrkesmässigt identitetsfinnande, att tiden för själva relationen fått stå tillbaka. Längtan har dock alltid funnits där, bara vilat lite, så snart tillfälle ges blommar den ut och tar sin plats. Jag tror det är viktigt, om det nu ä...

Kära blivande yrkeskvinna, för det första kan jag lugna dig med att du inte alls behöver välja. Eller rättare sagt, du behöver förstås välja och även ett ickeval är ett val, men du kan göra det om och om igen. Det finns inget nu som säger vilket som blir det sista och eventuellt slutgiltiga yrke du får. Med detta i minne känns ditt val förhoppningsvis inte lika ödesdigert och i samband med just denna lättnad brukar krampen släppa. Så, ta det bara lugnt, ta dig tid att göra just ingenting. Efter en tid kommer du att tycka att det är rysligt långtråkigt, tradigt och trist och det du då känner lust att göra, är troligen något du kan spinna vidare på i dina vidare yrkesfunderingar. Det är viktigt att basera sitt val på något som känns rätt och som resoneras med dig och din sanning. Du skall inte välja dina föräldrars väg, eller vad de önskar för dig. Föräldrar har många förtjänster men ett av de stora fel de ofta begår är att lägga sina egna ouppfyllda önskningar på sina barn och det är va...

Mitt enkla korta svar är: Res! Det är klart du skall resa. I din ålder och situation finns inget som binder dig kvar hemma. Din tvekan är helt onödig, spar den till kommande reslust som kommer mer olägligt, t ex när du sitter med man och fyra minderåriga barn i nyköpt villa med banklån upp över öronen. Din tvekan nu gör mig nästan lite irriterad. Missförstå mig inte nu, den är säkerligen välgrundad och byggd på en falsk tro att någon far illa om de ger dig av. Så är det alltså inte och skulle så vara så är det i dagsläget inte ditt problem. Skillnad vore som sagt om du hade små barn i din vård. Eftersom du både har råd, tid och lägenhet, inte i bemärkelsen bostad då, utan att det passar lägligt, (jag svänger mig med lite gammaldags uttryck ibland, det tar jag mig frihet till, tant som jag är), finns egentligen inte bättre förutsättningar. Passa på och stick medan tid är, "time waits for no one" så mäktig är ingen. Lycka till på färden!